Tänk vad livet kan ta slut fort.....

Ikväll, en sorgtygnd kväll för min son....en av hans bästa vänner har varit med om en trafikolycka och kommer mest troligt inte att klara sig....vem visste det, jo mamman i familjen som ringde en annan av hans kompisar så det är ju så sant det kan va. Det är inte sant upprepar han hela tiden.....mamma varför är det så grymt.....jag kan inte förstå det. Helt klart normala reaktioner men det är jobbigt. Jag reagerar på flera sätt, tom, otäckt, arg, besviken, förbannad....men håller inne för min sons skull. Försöker trösta men vad ska jag säga...inte så mycket, det behövs inte.....jag finns där som förälder. Tur att han träffade kompisen igår kväll, det var glad stämning, de pratade och han gav henne en kram. Tur oxå att det finns en krisgrupp, har just skjutsat dit honom.

snyft.