Liljansord

Som förra inlägget så är Amerikaresan till ända och jag vet att jag ska dit igen, både själv och tillsammans med Ulf. Så det kändes inte lika tungt att lämna min kära bästis Maria. Maria, Eva och David utanför Costa D´este efter vår avslutningsmiddag. Min rehabiliteringsresa tillbaka till jobbet har börjat, på mitt sätt. Jag har varit och börjat läsa lite mail och på ett par möten. Förra veckan blev d 3 dagar a 1 1/2 timme/gång. Det blev för mycket, fick tillbaka mina myrkrypningar och kunde inte somna, tankarna for som humlor som tävlar om samma blomma, knuffar bort varandra i huvudet för att få plats och hela skallen känns som ett humlebo, fullt med surrande humlor. I torsdags var jag på träff med stresskliniken, alldeles lagom lång träff och efter lite andhämtning i Umeå centrums butiker, ett par stycken så orkade jag mig hem. Tog en välförtjänt energipaus vid sköna Vindelälven, Mårdsele och åt en sallad....å där vid kanten av det forsande vattnet bestämde jag mig att j

Sagans slut börjar att närma sig, 2 dagar kvar innan jag äntrar flyget till Chicago. Allt har varit helt underbart. Jag har verkligen fyllt på mina energidepåer. Har solat, badat, kört bil, haft tjejfest, shoppat bl à i Orlando mm mm. Framför allt fått prata med min underbara bästa vän, det har jag behövt. Det enda som hon inte fått mig att göra är att dricka grapefruktjuice :D. Annars känns vi vara lite i samma fas i livet så d är många tankar och nattliga samtal omkring detta. Faktiskt så som jag inte trodde är att min lever faktiskt mår ganska bra, några Margarita kvällar och Martinikvällar förstås men inte för mycket. Ser fram emot att komma hem och jag hade bestämt att jag inte skulle längta hem så d gör jag inte men jag är färdig att åka på onsdag morgon. Förhoppningsvis ryms allt i resväskan som jag köpt till mina nära å kära, har inte kollat än hur mycket...d blir i morgon, stora packardagen. Ser också fram emot att påbörja "vägen tillbaka". Tar med mig en del av Ma